Undrar hur människokött smakar?

Igår fick jag en riktig delikatess, nämligen långsamt indirekt grillad muntjac. Det är ett märkligt djur, inte speciellt stort men med nånting som ska föreställa betar, stora körtlar nedanför ögonen och små fina horn. Köttet är mörkt, fintrådigt men har inte den där tydliga viltsmaken, utan en lite mer söt smak som väcker tanken på människokött. Jag undrar hur det smakar. Någon sa att människokött smakar för sött för att andra djur ska tycka att det är aptitligt, så därför är det bara hajar, isbjörnar och andra läskiga djur som äter oss. Sägs det.

Igår fick jag även smaka torkat renkött. Vansinnigt gott! Väldigt hårt, som att skära i trä. Men smaken var kompakt, friskt och jag hade lätt kunnat sätta i mig en hel del.

En liten bit grillad harfilé slank också ner. Värden hade verkligen lagt ner hela sin själ i maten, den var lagad med så mycket kärlek och omtanke att jag var alldeles salig. Harfilén var långsamt grillad, på samma sätt som med muntjacen. Mörare kött har jag nog aldrig ätit. Det smälte i munnen.

Tyvärr så återgår ju livet till det normala även efter en så trevlig kväll och ikväll blir det nog en vanlig kycklingfilé eller köttbullar till middag.

Saker man aldrig skulle göra när man fick barn

Som blivande mamma för 5 år sen hade jag åsikter skrivna i sten om hur jag skulle uppfostra mina barn och vilken typ av mamma jag skulle bli.

Mina barn skulle aldrig behöva sitta i skamvrån, den regeln höll jag i nästan fem år, och bröt den nyss. Hennes gnällande och ylande för att
a) hon får inte titta på tv hela dagarna
b) hon inte får äta glass och godis när hon vill
c) jag råkar servera potatis eller annan oätlig mat som hon inte vill ha
d) hon inte hittar nåt annat att göra

det stör mig. Jag hade bestämt mig för att resonera med henne. Det gick inte att höra vad jag sa genom hennes ylande, så därför fick hon gå upp på sitt rum och stanna där tills hon blev en glad tjej. Varje ylande steg i trappan var som ett knivhugg i mitt hjärta. Efter ungefär fem minuter på sitt rum kom hon ner, och är nu som en sol! Knivhuggen i mitt hjärta är helade. Pris ske Gud!

Att ge godis innan barnen var 3 år var en helig kossa. Kossan slaktades redan som kalv och serverades som gelégodis och glass redan innan barnen fyllde 1 år. För att inte tala om det där med baragodispålördag...

Barnen skulle vara hela rena och välkammade. Det är de också, varje morgon. På eftermiddagen, efter spilld frukost, kladdigt mellanmål och senare lunch, så är deras ack så fläckfria kläder en färgglad karta över intorkade matrester. Resonemanget förs i mitt huvud, att jag inte väntar någon besökare och att det är meningslöst att byta tröja för kvällsmaten kommer ändå att generera ännu en tröja i tvätten.

Den sista resten av mina stentavlor är att barnen skulle sova i sina sängar. Jag har lyckats i 2 av 3 fall. Men det beror kanske på att de två minsta barnen ännu sover i spjälsängar och inte kan klättra över till oss.

Det är rätt lustigt, hur ens så hårda åsikter har vittrat och smulats sönder till kaksmulor. Trots att jag var övertygad om att barnen skulle utvecklas till värstingar om jag inte följde mina principer, så har de utvecklats till ganska väluppfostrade barn än så länge. Men även barn kommer i tonåren, och det är kanske då det först visar sig?

Sir Winston

Jag önskar att jag hade känt den mannen. Han drack Champagne varje dag. Notera att jag skriver Champagne med stort C. Det är nåt med den platsen, som jag dock inte fått möjlighet att besöka än, som gör att det är värt att skriva med versal.

Åter till Sir Winston, han var en fyllig man som vid ett tillfälle sa "I have taken more out of alcohol than alcohol has taken out of me". När han dog 1965 så lade Champagnehuset Pol Roger till en svart sorgkant på etiketten på den standardchampagne som han brukade dricka och som såldes i Storbritannien. Nuförtiden är etiketten blå, vilket jag ser på min flaska som står framför mig. Han drack en flaska om dagen, och det hade jag lätt kunnat göra om jag fick det. Han gillade sin Champagne så mycket att han ansåg den vara "The most drinkable address in world". Jag är benägen att hålla med honom, den är fantastisk. Lite stram och återhållsam och hade nog vunnit på en lagring, men efter 2 år i mitt kylskåp där man flera gånger dagligen fått syn på den är det tid nog att dricka den.

För att återgå till Champagnen, den är lättdrucken, frisk, ljuvlig, som att andas in en frisk sommarmorgon. Man vill bara andas in in in. Tills man dör. Och som man dör! Lycklig!

Bloggen måste ju leva vidare, vilket medför att jag måste testa fler sorter. Men Winston lär ändå finnas på min topp 5 lista.

Cheers in heaven Sir Winston!