Saker man aldrig skulle göra när man fick barn

Som blivande mamma för 5 år sen hade jag åsikter skrivna i sten om hur jag skulle uppfostra mina barn och vilken typ av mamma jag skulle bli.

Mina barn skulle aldrig behöva sitta i skamvrån, den regeln höll jag i nästan fem år, och bröt den nyss. Hennes gnällande och ylande för att
a) hon får inte titta på tv hela dagarna
b) hon inte får äta glass och godis när hon vill
c) jag råkar servera potatis eller annan oätlig mat som hon inte vill ha
d) hon inte hittar nåt annat att göra

det stör mig. Jag hade bestämt mig för att resonera med henne. Det gick inte att höra vad jag sa genom hennes ylande, så därför fick hon gå upp på sitt rum och stanna där tills hon blev en glad tjej. Varje ylande steg i trappan var som ett knivhugg i mitt hjärta. Efter ungefär fem minuter på sitt rum kom hon ner, och är nu som en sol! Knivhuggen i mitt hjärta är helade. Pris ske Gud!

Att ge godis innan barnen var 3 år var en helig kossa. Kossan slaktades redan som kalv och serverades som gelégodis och glass redan innan barnen fyllde 1 år. För att inte tala om det där med baragodispålördag...

Barnen skulle vara hela rena och välkammade. Det är de också, varje morgon. På eftermiddagen, efter spilld frukost, kladdigt mellanmål och senare lunch, så är deras ack så fläckfria kläder en färgglad karta över intorkade matrester. Resonemanget förs i mitt huvud, att jag inte väntar någon besökare och att det är meningslöst att byta tröja för kvällsmaten kommer ändå att generera ännu en tröja i tvätten.

Den sista resten av mina stentavlor är att barnen skulle sova i sina sängar. Jag har lyckats i 2 av 3 fall. Men det beror kanske på att de två minsta barnen ännu sover i spjälsängar och inte kan klättra över till oss.

Det är rätt lustigt, hur ens så hårda åsikter har vittrat och smulats sönder till kaksmulor. Trots att jag var övertygad om att barnen skulle utvecklas till värstingar om jag inte följde mina principer, så har de utvecklats till ganska väluppfostrade barn än så länge. Men även barn kommer i tonåren, och det är kanske då det först visar sig?