Allas våran Pippi Långstrump har fyllt 50 år.
Visst ser hon ut som en klämkäck sekreterare med sina goa äppelkinder och pigga blick? Men det är ju inte så man vill se henne, Pippi blev ju aldrig stur?
I sommar kommer Inger att åter spela Pippi Långstrump i en kortfilm som ska visas på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Den här gången gestaltar hon Pippi i en medelålders variant som tas in på förhör hos polisen efter ett kringflackande liv som cirkusartist.
Vill vi verkligen se den? Vill vi inte ha kvar vår Pippifantasi, att nån gång har det faktiskt levt ett barn i ett konstigt hus, med en häst i köket och en väska full med gullpengar? När jag var liten trodde jag på allvar att Pippi var verklighet. Likaså Ronja Rövardotter, Emil i Lönneberga och Alla vi barn i Bullerbyn. När man blir äldre, klokare och förstår att det där bara var film, så övergick man från att vara barn till att bli ett mellanting mellan barn och vuxen. Idag vill jag inte veta att "Ronja" numera är vänsterpartist och föreläsare, eller att "Emil" jobbar på nåt dataföretag.
Jag vill behålla min barndomsromantiska föreställning om att nånstans i Sverige så står det en snickarboa (jag vet, den är uppeldad, men ändå), ett pittoreskt målat hus bebott av en galet skön rödhårig tjej, och en gammal borg delad i två delar vid en ovädersnatt. Jag vill hellre möta rumpnissar och en mysig luffare med en blond liten pojke som sjunger vid grinden än en sur kassörska på ica och pensionärer som tränger sig före i kön.
Varför blev man stur?
Visst ser hon ut som en klämkäck sekreterare med sina goa äppelkinder och pigga blick? Men det är ju inte så man vill se henne, Pippi blev ju aldrig stur?
I sommar kommer Inger att åter spela Pippi Långstrump i en kortfilm som ska visas på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Den här gången gestaltar hon Pippi i en medelålders variant som tas in på förhör hos polisen efter ett kringflackande liv som cirkusartist.
Vill vi verkligen se den? Vill vi inte ha kvar vår Pippifantasi, att nån gång har det faktiskt levt ett barn i ett konstigt hus, med en häst i köket och en väska full med gullpengar? När jag var liten trodde jag på allvar att Pippi var verklighet. Likaså Ronja Rövardotter, Emil i Lönneberga och Alla vi barn i Bullerbyn. När man blir äldre, klokare och förstår att det där bara var film, så övergick man från att vara barn till att bli ett mellanting mellan barn och vuxen. Idag vill jag inte veta att "Ronja" numera är vänsterpartist och föreläsare, eller att "Emil" jobbar på nåt dataföretag.
Jag vill behålla min barndomsromantiska föreställning om att nånstans i Sverige så står det en snickarboa (jag vet, den är uppeldad, men ändå), ett pittoreskt målat hus bebott av en galet skön rödhårig tjej, och en gammal borg delad i två delar vid en ovädersnatt. Jag vill hellre möta rumpnissar och en mysig luffare med en blond liten pojke som sjunger vid grinden än en sur kassörska på ica och pensionärer som tränger sig före i kön.
Varför blev man stur?
På vilket sätt handlar detta inlägg om sprit??? Styr upp vettja!!!! ;-)
SvaraRaderaNej, den filmen vill jag inte se. Jag vill fortsätta leva i tron att Pippi finns på riktigt.
SvaraRaderaNej, det låter inte som något som varken jag eller mitt barn ska se. hela grejen med Pippi är ju att hon representerar tjusningen i att vara barn, och också svårigheterna på många sätt. Det finns ingen anledning att göra henne vuxen. Pippi blir aldrig vuxen, för då är hon inte Pippi längre i sådana fall!
SvaraRadera